Inom byggbranschen används konceptet Prefab av många olika discipliner, och det är mer sällan än ofta som det syftar till samma sak. När vi på ProDesign säger Prefab så menar vi Prefabricerade stomkonstruktioner i trä, betong eller stål. Dessa stommar delar vi upp i olika element som tillverkas i fabrik för att sedan transporteras till arbetsplats. Väl där lyfts de allt som oftast direkt ifrån lastbilen till sin permanenta plats i byggnaden, där montageteamet kopplar elementet till stomsystemet.

Vi konstruktörer strävar efter att hitta de lösningar som passar alla parter i produktionskedjan samtidigt som vi styr mot våra kunders önskemål. För att tillgodose detta måste vi arbeta proaktivt och i ett tidigt skede, men som Prefabkonstruktör kommer du dock ofta in sent i byggprojekt. Sent i den mening att övriga discipliner redan har låst större delen av byggnadens utformning. För att kunna säkerställa stommens bärighet kan du då hamna i situationer där du behöver ifrågasätta andra discipliners beslut, stommen är sällan deras första prioritet. Detta kan i sin tur leda till att du per automatik får rollen som den kritiske och lite smått fyrkantige nejsägaren i vissa projekt. Nejsägaren som envisas med att lasten måste tas ned till grund.Men även om du kom in senare än andra i projektet så är det komplexa i det hela att du ändå är en av de som arbetar mest för att beslut ska fattas i projektet. För att stommens system skall kunna låsas måste samtliga discipliner vara överens om byggnadens utförande och det gör att jakt på besked blir en stor del av din arbetsroll, oavsett om det stod med i arbetsbeskrivningen eller ej.

Anledningen till det är att vår projekteringsprocess är hyfsat kort och intensiv i förhållande till övrigas i ett byggnadsprojekt. Från start ställs tydliga krav på hålltider från produktion som inte får brytas såvida inte krig bryter ut, och som jag som projekteringsledare ska förankra i alla led.
I min roll håller jag samman olika team av projektörer, beräkningsingenjörer och handläggare och säkerställer att vi alla arbetar synkroniserat mot samma mål. Hur vi ska prioritera sett till tid, kostnad och omfattning är en konstant faktor som jag behöver ta hänsyn till och reglera efter med fingertoppkänsla. Alla projekt vi tar oss an är olika och alla har de sina utmaningar, men vissa av dem har fler dalar än toppar och då blir min roll extra viktig. Jag ska vara den bestående optimisten som inte tappar modet även när de i mitt team tvivlar och bara ser svåra krav. Jag ska vara violinisten som fortsätter att spela trots att skeppet sjunker, men till skillnad från Titanic så sjunker inte mitt skepp och jag tappar inte takten. Framåt, framåt – vite, vite!

Hur gör jag för att inte tappa tron på mig själv och min förmåga, tron på planen som mitt team ska följa även när det inte går som planerat?

För mig är det numera en daglig rutin att motivera och tala om för mig själv att jag är bra på mitt yrke och att det finns att personer som har stort förtroende för mig av just den anledningen. Och om andra har förtroende för mig och min förmåga, så borde även jag tro på mig själv. Det låter kanske enkelt, men vissa dagar är det förbannat svårt att inte slå ned på sig själv för hårt. Perioder när inget går som det ska kan en hälsosam självrannsakan börja luta mer åt ett strukturerat självhat. Dessa dagar får jag jobba extra hårt för att känna mig säker i min roll och trygg i min kompetens. För att kunna ge genuin motivation och feedback tillsammans med direktiv som ger effekt behöver jag tro på mig själv till 100%. Det är då jag presterar bäst som projekteringsledare, men vissa dagar behöver jag i min tur hjälp för att nå dit.

Låt oss vara ditt skyddsnät!

Det var något som mina närmsta ledare sa till mig när jag upplevde att min utveckling stannat av och att jag gång på gång fastande vid samma hinder. Låt oss vara ditt skyddsnät – kör så det ryker och om det någon gång skiter sig så fångar vi dig och hjälps åt.
Använd oss. Jag vet inte om jag ärligt kan säga att tilliten var så total att jag vände på en femöring och kastade mig utför närmsta stup, men det gav mig den push som jag behövde.

Mina närmsta ledare så som jag benämner dem utgörs av min coach och min mentor. Hos dem hämtar jag råd, feedback och motivation. De backar upp mig, låter mig ventilera och lyssnar in utan att tala om för mig hur jag ska agera. Ibland stämmer vi av på fem-tio minuter och ibland pratar vi en timme men resultatet förblir detsamma: jag känner mig trygg i min roll och jag känner att jag har deras förtroende i vad jag gör. Om jag misslyckas så vet jag att det finns utrymme för det och jag vet att jag inte kommer att straffas eller idiotförklaras för mina misstag. Det skapar en väldigt viktig psykologisk trygghet för mig.  

Att ha denna typ av stöd har gett min utvecklingskurva en stabil lutning uppåt. Jag vågar mer vilket gör mig mer kreativ och innovativ i mitt arbete samtidigt som jag lägger mindre energi på att ifrågasätta mig själv. Här mår jag som bäst och här levererar jag också som bäst – och det är den känslan som jag vill ge de i mitt team!

Johanna Heinsoo, Projekteringsledare ProDesign